En annan ordning
Konsthall C
Hökarängen, Stockholm
25.10. — 30.11. 2008
Medverkande konstnärer:
Nils Agdler & Timo Menke, Magnus Bärtås/Camilla Ed, Sten Eklund, Carl Johan Erikson, Ellen S Holtskog, Lina Persson, Anna Ridderstad, Judi Werthein och Jeremy Deller.
Om utställningen
Om industrialiseringen, upplysningen och vad som kan sammanfattas som det moderna projektet innebar en avförtrollning av världen, för att använda Max Webers berömda ord, så fick vi ändå aldrig i den avförtrollade världen uppleva rationalitetens seger. Om ”samhällsandan” under moderniteten förutsattes emanera ur en någorlunda gemensam konsensuszon av kunskap, världsbild och moral – ihopkittad av de stora kollektiva identiteterna – så har dessa identiteter i senmoderniten förökats genom delning till allt mindre grupper av särintressen och sociala förbund. I en hyperindividualiserad västvärld tycks varje sanning vara relativiserbar, förhandlingsbar och en fråga om personligt tycke och smak.
Men i en sådan atomiserad värld sker egendomliga globala omflöden mellan mainstream och subkulturer. Här uppstår nya förvånande allianser och kollektiva förbund som vill fylla tomrummet efter Gud, Staten och de förlorade gemenskaperna; konservativa enklaver som hyllar det förgångna, nyuppfunnen etnicitet och nationalism, fankulturer som bygger kompletta, lekfulla samhällssystem utifrån fiktionen och populärkulturen, de sociala sjukdomarnas gemenskaper och intresseföreningar, klubbar av fundamentalistiska sekularister, civilisationskritiska förbund utan ideologi, religiösa sekter som upprättar hårda gränser mot omvärlden, esoteriska världsåskådningar som kamouflerar sin avvikelse… Visa förbund är dynamiska, tillfälliga och har rollspelets karaktär, andra dödligt allvarliga och kommer att infärga varje tanke hos sina medlemmar.
En annan ordning är en utställning på Konsthall C som samlar konstverk som rör sig kring dessa omflöden, rollspel, denna ”tribalisering” och denna kamp mellan rationalitet och irrationalitet. Här finns verk som reflekterar och iscensätter en ständig förhandling om rättigheter, sanningsanspråk och anpassning, en förhandling mellan det sakrala och profana, mellan särintresse och kollektivt ansvar, mellan majoritetssamhälle (exklaven) och de avvikande (enklaven). Inte minst den svenska frikyrkorörelsen växte sig under sin storhetstid så stark att den framgångsrikt kunde förhandla med – och blev en del av – demokratiseringen, folkhemmet och välfärdsstaten. Men även om de flesta frikyrkoförsamlingar efterhand uppnådde en social acceptans så upprätthöll medlemmarna sin tydliga mentala och sociala demarkationslinje mellan samhället innanför och samhället utanför.
En annan ordning uppmärksammar också Waldorfskolans närvaro i Hökarängen – en skola som kan ses som en heterotopi – som en behållare av ”annanhet” insprängd i den ”vanliga” världen – andra värden och andra idéer än den förortsarkitektur och de platser som är starkt förknippade med moderniteten och rationaliteten. Men Waldorfskolans närvaro i förorten yttrar sig inte som en enkel och tydlig avvikelse, avvikelsen är mjuk och ibland nästan inte skönjbar till det yttre. Det antroposofiska systembygget, som griper in i livets alla aspekter och vilar på en egen kosmologi, bildar en värld som visserligen utvecklats jämsides, men i ständigt utbyte med välfärdsstaten.
I En annan ordning antyds också att det inte alltid handlar om utbyten mellan olika världar och system utan om att det bortträngda – om det har förnekats tillräckligt ihärdigt –kan återuppstå eller materialiseras i centrum, i en eller annan form. Den brittiske sociologen och politiska teoretikern Anthony Giddens talar om det bortträngdas återkomst. Återkomsten av det som förnekades sker i skräckens och gengångarens gestalt, genom märkliga riter eller som plötsliga passioner, under hämningslöst bejakande.
David Helldéns mycket sakliga arkitektur i Hökarängen kan ses i ljuset av att hans far var präst, sträng och stram med schartauansk inriktning – en religiositet som David Helldén tog avstånd från. Det tycks knappast finnas några drag av mystik i hans arkitektur (och det är nog inte heller någon slump att han inte ritat någon kyrka) men om man vill kan man förstå Helldéns minimalism genom det asketiska tänkande som han var uppfostrad i, vilket Martin Rörby framhåller i sin bok om Helldén. Rörby menar också att Helldén knappast kunde vara opåverkad av Goetheanum – ett experimentellt bygge i Dornach av Waldorfrörelsens skapare Rudolf Steiner – när han ritade höghuset vid torget som en arkitektonisk skulptur. Redan här finns möjligheten att avläsa omflöden och förbindelser mellan modernitet och ett annat trossystem som inte ska ses som antimodernt utan snarare ett alternativ till moderniteten. Här finns också återkomsten av det förnekade, den omedvetna omvändelsen.
Verket i utställningen
Flykten från fälten (Fugitives from the Fields)
2005, 16 min
Språk: Svenska
Subtitles: Engelska
Nils Agdler & Timo Menke
[nslider sid=69]
Flykten från fälten uppmärksammar en grupp människor som kommit att röra sig med en egen form av fysisk sensibilitet och en egen historieskrivning. Deras liv har kommit att omgärdas av skyddsåtgärder och inbegriper en egen arsenal av tekniska lösningar och självorganiserande principer. De elöverkänsligas symptom, som är fullt läsbara på kroppen, hotar en grundläggande organisation hos ett högteknologiskt samhälle helt beroende av elektricitet. Om de historiska striderna om elektricitetens antingen välgörande eller förstörande egenskaper var en central kamp både mellan enskilda individer och patent och mellan olika verklighets- och vetenskapssyner har samtidens elkritiker mestadels blivit klassificerade som rättshaverister och bakåtsträvare och hamnat långt ute i marginalen. I den massiva elektomagnetiska strålning som människor ständigt exponeras för tycks bara några få individer stigmatiseras. Att dessa symptom inte kan framkallas vid provokationstester i laboratoriemiljö ökar misstänksamheten mot de drabbade. Bildar de en egen biologisk kategori, en hyperkänslig sort, som ofrivilligt kommit att agera som förebud för en katastrof? Vägrar majoritetssamhället att se dem och lyssna på dem därför att de hindrar ”utvecklingen”? Eller finns skadligheten bara i deras sinne och manifesteras i deras kroppar psykosomatiskt? Flykten från fälten går in i de drabbades perspektiv och har huvudsakligen spelats in med en fjäderdriven 16 mm kamera. Ljudet spelades till största delen in med en äldre rullbandspelare, dessa åtgärder för att minimera den elektromagnetiska belastningen vid intervjuerna med de överkänsliga.