Redovisning stipendium för internationellt kulturutbyte och resebidrag inom bild och form, Coalesce BioArt Lab Buffalo 2017

IASPIS Dnr KN 2016/8165

Timo Menke

Användning av resebidraget och genomförande av arbetet

Syftet med arbetsvistelsen på Coalesce Center for Biological Arts^[1] som är en del av GEM^[2] på University of Buffalo (NY, USA) var att utveckla ett avancerat konstnärligt projekt med bas i en genetisk människa-växt-donation. Coalesce erbjuder en exklusiv miljö för att arbeta konstnärligt med livsvetenskapernas verktyg och teknologier. Residensen stod för både material, teknisk support och kontakt med en vetenskaplig rådgivare, medan jag var ansvarig för alla kostnader kring resa, boende, uppehälle och avgifter, försäkringar och visum. Jag var antagen för perioden 23 Januari 2017 till 31 Mars 2017 vilket bedömdes som en nödvändig tidsrymd för att kunna genomföra experimenten.

Förutsättningar

Rent konstnärligt utgjorde arbetsvistelsen en konsekvent fortsättning, fördjupning och utveckling av filmprojektet Gifted Men^[3] (2010-2015 med Nils Agdler) om den kommersiellt organiserade spermadonationen i främst Danmark ur de anonyma donatorernas perspektiv, samt arbetsvistelsen på SÍM residency i Reykjavik 2015, där jag undersökte donation som en kritisk praktik i ljuset av Islands nationella genetiska kartläggning genom företaget deCODE med hjälp av fält- och fallstudier.

Fokus låg denna gång på att utveckla, och om möjligt, genomföra den människa-växt-donation som var projektets kärna. Det krävde kunskaper, resurser och erfarenheter som jag var mer eller mindre obekant med och som inte heller finns tillgängliga på samma sätt i Sverige. Därtill kan räknas molekylärbiologiska och genetiska arbetsmetoder, labbrutiner, att sätta upp och verkställa s.k. protokoll (recept för extrahering av DNA och DNA-ligas^[4]), plantera, och på sikt “trans”-plantera de ärtväxterna jag hade utsett som mottagare för min donation. Det fanns också en praktisk-teoretisk undertext för hela vistelsen, eftersom de till synes biologiska parametrarna utgör en slags konstnärlig dubbel botten, där materiella och konceptuella förhållningssätt möts på halva vägen var. Coalesce var även värd för minst fem andra projekt som löpte parallellt och omlott med min vistelse, vilket jag såg som ett tillfälle att knyta kontakter och föra en konstnärlig dialog kring min och andras praktik

Coalesce är belägen på University at Buffalo som är fördelad på tre stora Campus, vilket gav hela vistelsen en akademisk och institutionell inramning. En inte obetydlig förutsättning för vistelsen utgjordes av de politiska turbulenserna kring USA:s nytillträdde presidents inreseförbud som sammanföll på dagen exakt med min avresa. Min inresa till USA baserades på ett forskarvisum (s.k. J-1^[5]) vilket var en rekommendation från Coalesce, i syfte att ge vistelsen en officiell arbets- och studiestatus både för mig och för universitetet.

Genomförande

Rent konkret handlade min arbetsvistelse om att studera och genomföra en serie experiment under arbetsnamnet “The double nature of culture: Radical human-plant donation”. I botten på detta forskningsbetonade projekt finns ny kunskap kring sk horisontell genöverföring där människan som art kan ha överlevt och utvecklats med hjälp av gener från växtriket.^[6] Människan som art har omvänt överkonsumerat ändliga resurser, och lämnat ett alltför stort ekologiskt fotavtryck i naturen under den period som allt oftare benämns som antropocen. Hennes sätt att på allvar återställa balansen med eller inleda nya hållbara relationer med jorden, naturen och andra djur, växter, mineraler framstår som tafatta och handlingsförlamade i ett globalt och icke-antropocentriskt perspektiv. Någon substantiellt värdefull, vårdande eller utvecklande horisontell genöverföring från människan till växtriket går inte att skönja.

Jag har därför ställt mig frågor kring hur olika handlingar, ingrepp och praktiker på en konstnärlig och diskursiv nivå kan “ge tillbaka” eller “ge bort” det mänskliga till naturen men också att “ge upp” det mänskliga som specifik art, laddade med en rad etiska, estetiska, ekologiska och posthumanistiska aspekter. På ett tvärvetenskapligt fält ger mitt arbete upphov till frågor kring biopolitiska aspekter, eftersom biologiska, ekologiska och nya sk biosyntetiska tekniker har hamnat i allt större fokus på att vara bäst att förstå liksom att lösa post-genomiska^[7] problem som i grunden är människoskapade. Särskilt biogenetiska projekt har högt anseende i forskarvärlden och lider av det som ibland kallas för DNA- eller genochauvinism. Översatt ungefär en övertro på att härleda och bevisa många upptäckter utifrån genetiska perspektiv, med ett visst förakt för kunskapen om en organism, en miljö eller habitat inom vilka levande organismer blir till, utvecklas i och uttrycker sin genetiska kod.

Det är alltså också med en kritisk hållning mot själva de vetenskapliga metoderna samt en dos spekulativ realism som jag föreslog att genomföra experiment i vilka jag överför och på så vis transformerar delar av mitt DNA till gråärten Pisum sativum var.arvense med hjälp av två lämpliga metoder: Biopresence^[8] och den idag vanligast förekommande metoden Agrobacterium-Mediated Plant Transformation^[9].
Arbetet i labbet var organiserat kring de projekt som var lågintensivt pågående eller parallella, bl.a. Paul Vanouse projekt Labor och Nicole Coultons projekt Soil^[10]. I det dagliga arbetet fanns det m a o ett rullande schema kring hur vissa dagar eller timmar ägnades åt dessa projekt medan mitt eget projekt pågick i stort sett obrutet under de veckorna jag var i labbet. Av de ovan nämnda metoderna var egentligen bara den som involverar Agrobacterium relevant och en beskrivning av metoden ger omedelbart en bild av den biologiska komplexitet som skulle bli min praktik och mina studier under dessa veckor. Agrobacterium tumefaciens är en jordbakterie som lever i symbios med växter men kan även infektera skadade växter och utvecklas då till parasiter för denna växt. I skadan överförs det kända T-DNA som finns i en sk Ti-plasmid.

Dessa Ti-plasmider är cirkulära plasmider som är förknippade med genetikens utveckling. När Agrobacterium tumefaciens lyckats överföra sitt avancerade T-DNA till den skadade växten uppstår det en överproduktion av växthormoner. Detta leder till att växtceller delar sig okontrollerat och kan producera en gall som är en slags växttumör som endast kan uppkomma hos de tvåhjärtbladiga växterna. Några tvåhjärtbladiga växter som Agrobacterium tumefaciens oftast infekterar är tobaksplantan, petuniaplantan (se även kapitlet om Edunia längre fram), tomatplantan samt raps. Även inom mänsklig genteknik kan man utnyttja hur agrobakterien genomför sin överföring av T-DNA. Arbetshypotesen enligt beprövad transgenisk praxis med genmodifierade växter var att ersätta genstränger som normalt sitter på T-DNA:et med mitt mänskliga DNA och på så sätt plantera in en gen som kodar för produktion av mänskliga DNA-fragment.^[11]

Men det fanns inget färdigt recept eller redan utvecklade protokoll för hur detta skulle gå till eller exakt vilken stam av Agrobacterium man skulle odla, samt vilken del av min DNA som är bäst lämpat för detta. Jag hade heller ingen önskan om att använda tobak, petunia, tomat eller raps, vilket föreslogs; dels för att jag anser att dessa växter (tillsammans med majs, soja och andra grödor) redan är föremål för en omfattande genmanipulering för att växt- och vinstmaximera produktionen, dels för att jag efter vissa förstudier hade utsett ärtväxten och närmare bestämt gråärten som min “framtida släkting”.

Varför gråärt?

Ärtor spelar en historiskt viktig roll i upptäckten av en strukturerad lära om arv och anlag, idag bättre känd under beteckningen genetik. Det var den österrikiske munken Gregor Mendel som genom sina experiment med att korsa ärtsorter mellan 1856 och 1863 framlade den första teorin om hur egenskaper nedärvs. Många av hans termer används än idag, däribland dominanta och recessiva anlag. Han publicerade sina rön 1865 i skriften “Versuche über Pflanzenhybriden”, men hans idéer uppmärksammades först efter hans död, i början på 1900-talet när andra forskare gjorde samma upptäckt. Uppenbarligen bar ärten bildligt talat på fröet till utvecklingen av en vetenskaplig förståelse, men även på en biopolitisk markör genom att vara så lämplig för experiment i vilka de genetiska lagarna blev så påtagliga och synliga. Samtidigt framstår ärten som en basal och förbisedd växt varför jag blev intresserad av den som kulturväxt i någon mening. I skriften Odla och smaka gråärt^[12] av Agneta Börjeson, samt på initierade sidor på webben^[13] sker en omvärdering av gråärten som viktig och stabil ingrediens i mathållning, ett slags småskaligt motstånd mot att gråärten idag främst används som djurfoder.

Döm om min förvåning när jag dessutom fick läsa om sorten med namnet “Timo”. Här fanns m a o historiska, symboliska och kulturella kopplingar till titeln av mitt projekt The double nature of culture. I en cirkelformad konstnärlig process såg jag framför mig hur jag kunde “ge tillbaka” mänsklig Timo-DNA till Timo-gråärten, som – vid lyckad odling och gentransfer – kunde tänkas producera Timo-ärter som blev till mat. Alltihopa i ett sorts sista kapitel i den genetiska kodboken som Mendel hade börjat skriva för 150 år sedan. Men i samma ögonblick blev också de etiska aspekterna och de konceptuella kortslutningarna tydliga, där den här rundgången hade mycket lite att göra med att “ge” överhuvudtaget, utan snarare blev en sorts grön kannibalism, ett slutet system i vilket “Timo” blev ett grundämne, inte olikt det som har beskrivits som ett holobiont^[14] av Lynn Margulis. Detta ögonblick av klarhet är en direkt frukt av det intensiva arbete med de praktiska, teoretiska och bioetiska kopplingarna runt denna genetiska donation.

Andra besläktade projekt

Labbet möjliggjorde även en konstnärlig dialog kring den något besvärliga genren “Bio Art” och kontakt med andra konstnärer, både de som mer sporadiskt kom och gick för att titta till ganska långsamma processer och de som kom för enstaka workshops. Mitt sökarljus var förstås inriktad på besläktade projekt. Jag kände vagt till Eduardo Kac’ Edunia (Natural History of the Enigma)^[15], och upptäckte småningom Špela Petrič’s Ectogenesis: Plant-Human Monsters^[16]. I bägge fall rör det sig om besläktade projekt som arbetar med att överskrida gränsen mellan människa och växt. Kac benämner sin skapelse plantimal – en tillika språklig korsning mellan plant och animal (människa) som rent genetiskt utgör en hybrid av honom själv och en Petunia. Denna Edunia (Eduardo + Petunia) uttrycker DNA fragment från hans immunoglobulin kappa light chain (IGK), relaterad till produktionen av en antikropp, uteslutande i blombladens röda ådror. Projektet som tog honom inte mindre än fem år att utveckla, tillsammans med Professor Olszewski på Department of Plant Biology at the University of Minnesota, har många finurliga biologiska kopplingar till urvalet av genetisk bärare och mottagare som återspeglas både materiellt och språkligt.

Špela Petrič’s projekt har en liknande angreppsvinkel men går i korthet ut på att göda och föda små Backtrav-gräsplantor (Arabidopsis thaliana) med könshormoner extraherade ur hennes egen urin. Dessa frölösa vegetabiliska fetus som hålls i en näringslösning utan att rota sig, sägs befinna sig i en “process of somatic embryogenesis”. Hon beskriver denna transspecie både i termer av “plant-human entities” men även som “monster”:
“The project embodies my desire to conceive and mother a trans-plant, to conjoin the gentle green alien, metaphysically dubbed the most primal of life forms, the barest of bare life, and my animalistic, politicised humanness harboring a culturally pregnant mind.”^[17]

Båda projekt arbetar med renade extrakt från mänskliga vätskor (Kac’ blod och Petrič’ urin) som överförs till eller tillförs specifikt utvalda växter, i hopp om att något av de specifikt mänskliga och unikt individuella egenskaperna ska forma nya band med plantorna, till den grad att de kan sägas befinna sig i ett mellanläge eller i en hittills inte förekommande transformativ livsform. Förutom likheterna mellan projektens faktiska livs- eller snarare artskapande, märks skillnaderna främst i språket, dvs i hur konstnärerna beskriver och förmedlar sina skapelser. Genus och genetik för en påfallande intim dialog: medan Kac i stora drag använder växten som en behållare för sitt immunoglobulin som behandlas mera som kod än som kött, talar Petrič öppet om ett sorts föräldraskap gentemot sina monster-bebisar – ett förhållningssätt som bokstavligen får näring av hennes filtrerade könshormoner som håller växtembryona vid liv och samtidigt muterar dem. I mitt tycke finns en mera öppen agenda i hennes sätt att erkänna och kännas vid det könade begäret efter en annan art.

Biologiska problem med mjuka och hårda lösningar

De bioteknologiska utmaningarna som dessa projekt har mött, motsvarar väl de problem även jag fick tampas med. Av ovan infogade bild på ett skisserat arbetsflöde i åtta steg, kom jag under de nästan två månaderna endast till punkt 2. Det kan ses som ett svårförklarligt misslyckande, trots det febrila arbetet med att hela tiden testa/verifiera varje steg och felsöka de osäkra marginalerna. Till exempel visade det sig extremt svårt att odla fram den sort av Agrobacterium som innehåller den nödvändiga plasmiden för överföringen. Trots mängder med odlingar var halten av DNA så låg eller så svår att skilja från skräp-DNA, att det krävdes många omstart. Rent teoretiskt kan man köpa de biosyntetiskt designade “råvarorna” från stora bio-tech företag för att snabbare kunna starta de nödvändiga reagenserna, innan en möjlig DNA-överförd växtcell kan börja gro. Det är dock delvis extremt kostnadskrävande (och låg långt utanför labbets budgetramar), och det garanterar heller inte att processen lyckas eller går snabbare.

Tidsberäkningen för att odla Timo-DNA-inficerade växtceller som kan börja bilda rötter låg på 4-8 veckor – EFTER lyckad plasmid-inficerad ligas. Vistelsen skulle alltså kräva en mycket mer långvarig och långsiktig arbetsperiod, vilket jag i dagsläget skissar på. Något jag verkligen har lärt mig, är att arbetet med just växter kräver tid! Därför sysslar hela den biosyntetiska industrin och även hacking-kulturen allt oftare med mikrober och bakterier, vilket endast tar några dagar att odla fram. Projektet utfördes ju delvis med en bakterie (Agrobacterium) som kunde odlas över helgen. Ändå var det ju de nästföljande stegen och själva DNA-extraheringen som var tids- och resurskrävande. Här är det trots allt frågan om en relativ mjuk lösning där den överordnade metodiken utgår från en infektion.

Just med tanke på den tids- och resurskrävande processen att genmodifiera eller skapa transgeniska växter, har det inom den biotekniska industrin vuxit fram en förhållandevis snabb, effektiv men också till synes våldsam metod som stavas Gene Gun^[18]. Som namnet antyder rör det sig om en genpistol som i lite olika utföranden skjuter in exogenetisk DNA med hjälp av tryckluft och tungstenspartiklar. Metoden kallas också med en lika våldsam metaforisk term för biolistics i anspelning på ballistics. De etiska frågorna kring “att ge tillbaka” till naturen blir liksom blixtbelysta i skenet av detta verktyg.

Jag blev upplyst om metoden och även erbjuden att testa den som ett alternativ. I jämförelse med den senare har den här metoden en rad fördelar på en rent teknisk nivå, dessutom är utfallet ofta bättre än vid den långsamma infektionen. I ett tidigt skede avböjde jag då jag inte kunde se hur ett givande kan utföras med hjälp av en så våldsamt tvingande metod, varken konstnärligt eller etiskt. I takt med att tiden krympte och framgången uteblev, gick jag till slut med på att åtminstone testa pistolen, där att odla kulturer ställs knivskarpt mot att skjuta (med) gener. Av bilderna ovan framgår för ett tränat öga att spår av den fluorescerande plasmiden fanns i några av ärtens blad. Tyvärr innebar testet en återvändsgränd eftersom växtvävnaden normalt måste tas omhand och odlas med hjälp av penicillinresistenta E.coli bakterier innan det inskjutna genmaterialet antingen stöts ut igen eller sönderfaller. Men testet innehöll inte min DNA utan endast den opåverkade Ti-plasmiden.

Det bioteknologiska våldet, de biologiska komplikationer och etiska implikationer och den tilltagande fetischiseringen av biologin som en livets ingenjörskonst diskuteras flitigt inte minst i Bio Art-kretsar med förgrundsgestalter som t ex Oron Catts^[19] och (post)-humanister inom akademin såsom Joanna Zylinska^[20].

Plasma talk

Som en integrerad del av min vistelse ingick en föreläsning på universitet inom serien PLASMA (Performances, Lectures, and Screenings in Media Art). Föreläsningen bestod av två delar: första delen av vikt åt att presentera verket Gifted Men utifrån begreppet arbete eller after work^[21], andra delen var mera experimentellt hållen för att ge prov på mitt pågående projekt^[22] på Coalesce. Hela föreläsningen kan ses på PLASMA:s YouTube

Cyanotypier och antotypier

Under min vistelse fick jag lära mig många nya tekniker och verktyg från mikrobiologin, som alla kan sägas ha det gemensamt att de inte är visuellt bekräftande eller begripliggörande. De bygger på mätbarhet och kvantitativa protokoller som kan ha materiella effekter långt senare, men ger sällan direkt synligt resultat. Mina dokumentationer (foto och film) lyckas inte heller fånga mycket mer än de handgrepp och vätskor som används i processerna. Här återfinns också en generell problematik som gäller genren Bio Art som till sin art ofta är mer performativ och konceptuell än vad den ofta utger sig för.

Det finns dock en väsentlig visualiserings-/mätteknik som används intensivt under arbetet och det är den s.k. gel electrophoresis^[23] som är en metod för att separera molekyler (DNA, RNA, eller proteiner) med avseende på deras laddning, storlek och massa genom att man lägger en elektrisk spänning över gelen där man laddat provet. Genom att de olika molekylerna rör sig längs samma linje med olika hastighet kommer de med tiden att befinna sig på olika platser i gelen. Detta är tekniken bakom de numera ikoniska bilderna som vi förknippar med DNA sekvenser. Alla de otaliga gelelektroforeser som gjordes under min tid i labbet fotograferades och analyserades med hjälp av referensstegar för att avgöra hur många och långa baspar som varje prov innehöll. Då varje arbetsflöde innehöll ganska mycket dötid började jag fundera på om och hur man skulle kunna avbilda eller snarare exponera dessa prov på fotopapper vilket krävde tillgång till fotopapper och framkallningsapparatur. Jag mindes fotogramtekniken cyanotypi^[24] och föreslog lite parallela experiment, vilket togs väl emot. Till min stora glädje fanns alla resurser på konstinstitutionen och jag fick låna kemi samt tillbehör och var snart igång med att göra cyanotypier av ärtorna samt hela labbänken (intressant nog gav det inga resultat alls att avbilda gelelektroforesen cyanotopiskt).

I fortsättningen ska jag ge mig på anthotypier^[25] där gråärten kan producera själva det stoff som används för att avbilda den. Det pågår också en sorts inre dialog med ärten i form av ett “love letter to a pea” samt en genetisk kartläggning av människa och ärt som (in)-direkt besläktade livsformer.

Erfarenheter av utbytet

Arbetsvistelsen och den konstnärliga miljön i labbet gjorde det möjligt att diskutera, reflektera och problematisera metoderna liksom de praktiska konsekvenserna under arbetets gång. Jag lärde känna konstnären Paul Vanouse^[26] (grundaren av Coalesce och professor på Buffalo University) redan på konferensen Aesthetics, Ethics and Biopolitics of the Posthuman 10-11 december 2015 på Aarhus Universitet i Danmark^[27]. Där beskrev han under sin keynote “Complicating things” hur han använder DNA som sitt konstnärliga material och medium. Han undersöker på ett finurligt sätt de socio-politiska utmaningarna som posthumanismen avtäcker när livsvetenskaperna och biomedicinska teknologier har nått gudalika kapaciteter att omforma och förbättra människan, nu senast med sitt verk The America Project^[28] som jag fick inblick i under min vistelse.

Arbetsvistelsen har även inneburit att jag under en förhållandevis lång och koncentrerad period kunde fördjupa mig i mitt projekt, liksom i de möjligheter och begränsningar som labbet innebär för konstnärligt arbete. Coalesce med sin förankring inom akademin och det konkreta arbetet som möjliggörs i labbet, utgör en närmast exemplarisk plats som det finns få i världen, och mig veterligen ingen i Sverige, varför vistelsen var av ytterst betydelse. Som ovan framgår har jag under processen omvärderat både enskilda detaljer och hela arbetsflödet, samt de inbyggda hypoteserna. Dessa erfarenheter och insikter, liksom de preliminära resultaten från projektet är viktiga för mitt konstnärliga arbete i stort, men även för en preliminärt planerad visning av valda projektdelar.

Bedömning av mottagande institutions åtagande

Den mottagande institutionen Coalesce^[29] som en avdelning inom GEM på Buffalo University, har på alla sätt hjälpt och stöttat mig att planera, genomföra och beforska de projektspecifika frågorna jag hade med mig. Mina närmaste kontakter var Paul Vanouse som professor i Visual Studies (emerging practices) på CFA^[30], tillika huvudansvarig och grundare av labbet, samt Solon Morse, föreståndare av labbet och mikrobiolog. Deras respektive kompetens och engagemang i mitt och de övriga pågående projekten var oerhört betydelsefull för processen och de biologiska komplikationer och etiska implikationer som mitt projekt bar med sig. Under mina sju veckor på Coalesce har jag i stort sett tillbringat varje veckodag på labbet, i djupgående dialog med och största möjliga vetenskapliga assistans av Solon Morse och konstnärligt utbyte med Paul Vanouse.

Även andra besökande konstnärer, anställda samt amanuenser i labbet har berikat erfarenheten av Coalesce som en utomordentlig plats för att diskutera, reflektera och problematisera metoderna liksom de praktiska konsekvenserna att arbeta med biologisk materia. Coalesce har bekostat material, biokemiska reagenser och apparater samt förstås ställt hela labbet och den vetenskapliga assistansen till mitt förfogande. I planeringen av mitt projekt skulle även ingå rådgivning med en särskild lämpad mikrobiolog, samt ett möte med Health & Safety för att ge det en fullskalig vetenskaplig inramning och säkerställa kvalitén samt säkra möjliga oönskade hälsorisker för människa och miljö. Dessa möten och sammankomster kom tyvärr inte till stånd, delvis pga tidsbrist och för att ett slutgiltigt protokoll för proceduren inte kunde upprätthållas. Projektet visade sig mer komplicerat och komplext än vid ansökan. Det är något som jag verkligen saknar nu i efterhand, men som alltså översteg allas kunskap och administrativa resurser just då.

Jag har invändningar när det gäller visum, bostad, orientering, och inte minst byråkratin som alla pekar på de institutionella bristerna med denna arbetsvistelse. Coalesce har inte gjort sig skyldig till några felaktigheter eller försummanden, däremot var jag som icke-amerikan utsatt för en både reguljär kontroll och en kännbar extra granskning, eftersom min inresa sammanföll med Trumps tillträde som president med alla extraordinära påbud och inreseförbud. Hela visumprocessen var både kostsam, dyr och i överkant komplicerad, pga att Coalesce rekommenderade ett s.k. J-1 forskarvisum. Syftet var att underlätta för ett möjligt honorar och att ge vistelsen en officiell arbets- och studiestatus både för mig och för universitetet. I praktiken blev dock både krånglet med socialförsäkringsnummer (som inte löstes, varför lön ännu inte kan betalas!), en visumtolkning som liknande kommunarrest (inga resor till Kanada eller ens till New York!), samt en närmast absurd försäkringskonflikt ganska obehagliga inslag (jag hade tecknat två separata sjukdoms-/olycksfallsförsäkringar, men både bedöms nu i efterhand som ogiltiga, varför jag kan tvingas betala en tredje försäkring via universitet retroaktivt för minst 100$ per månad). Jag fick ordna med egen lägenhet vilket lyckades i sista stund, men blev en dyr affär för ett helt omöblerat rum. Någon orientering över campus och de akademiska resurserna var det knappt tal om, ett bibliotekskort kunde jag kvittera ut sista veckan. Alla dessa bryderier var av ren administrativ art och jag tycker mig ha upplevt ett närmast absurt byråkratiskt USA från insidan, vilket var en rejäl överraskning för mig.

Men alla personer som jag har varit i kontakt med på Campus hade en generös och stödjande attityd och jag blev uppmanad att komma tillbaka och/eller förlänga min arbetsvistelse för att slutföra projektet – något som jag dock inte hade råd eller tid med just då. Kanhända är det möjligt med en framtida fortsättning eller fördjupning. Dörren verkade helt klart stå öppen! Coalesce främjar konstnärlig och “grön” grundforskning som återkopplar till sina egna förutsättningar och villkor, i en unik, dynamisk och relevant forskningsmiljö.

Timo Menke
Stockholm, 1 maj 2017

Med stöd av Konstnärsnämnden/Iaspis